Amalfikusten och Pompeji
Sista dagen med utflykt var första gången som vi inte alla åkte tillsammans. Jocke och Lollo ville klättra upp till randen av Vesuvius och efter det besöka Pompeji. Det ville nog Monica också men omsorgen om Clara fick henne att istället välja samma utflykt som seniorerna: Busstur längs Amalfikusten med avslut i Pompeji. Det här var en lång utflykt men huvuddelen var ändå sittandes i en luftkonditionerad buss.
Ibland var det väldigt spännande för vägen är mycket smal och mycket slingrande. Det är ofta knepigt att möta en bil och det är alltid svårt att möta en buss. Vid ett tillfälle möte vi en långtradare – med släp! Då var det cirkus.
Men lyckligtvis behövde vi inte köra själva utan det gjorde vår chaufför Liberato. Vår guide, som talade oupphörligen om allt och ingenting – oftast väldigt kul – berömde honom flitigt för hans skicklighet. Speciellt vid ett tillfälle, då han fått tillfälle att sakligt tala om för en kollega i en mötande buss att denne gjort ett taskigt yrkesval, utropade hon "Bravo Liberato!" med klingade italiensk brytning.
Amalfi är rankad (vi tror att det var av DN, eller något månadsmagasin) som en av de tio vackraste kustremsorna. Det stämmer säkert, för mycket vackert var det.
Vissa bor inte så illa. Kolla poolen med vattenfallet.
Det som ser ut som hus högst upp precis ovanför stupet är inga hus, utan en gravgård.
Med denna utsikt åt vi lunch.
Vid tvåtiden kom vi fram till Pompeji. Det var varmt – säkert närmare 40 grader. Vi lydde rådet från vår guide om att inte ta med Claras vagn upp till ruinerna. Det var fel! Det hade varit mycket lättare att bära vagnen de femtio meter som var oframkomliga än att hålla reda på Clara under hela turen. Men nästa gång – då fattar vi våra egna beslut.
Bortsett från den incidenten var besöket i Pompeji naturligtvis fantastiskt. Staden Pompeji som på den tiden hade cirka tjugotusen invånare, är ju, sett ur vårt perspektiv, ett ögonblick, några få timmar för snart tvåtusen år sedan, som blivit fryst i tiden. Fryst är kanske ett illa valt ord eftersom det var askmolnets hetta som gjorde så att det blev som det blev. Men i alla fall, som ungdomen säger, tiden har sedan dess stått stilla här och vi som lever idag får en inblick i både vardagligt liv i dåtidens samhälle, samtidigt som vi kan se de sista minuterna i en människas liv.
Vi funderade på hur det kan han känts för den arkeolog som först funderade på varför det ibland fanns ett hålrum i marken innan han fann ett skelett och hur han beslöt sig för att nästa gång han fann ett sånt hålrum fylla det med något och sedan knacka loss allt som fanns runt – bara för att upptäcka att han gjort en gipsavgjutning av en människa. Vilka enorma rysningar det måste ha varit. I många av avgjutningarna går det tydligt att se att det sista som hänt är att personen haft svårt att andas.
Då turen närmade sig sitt slut var Clara väldigt trött. Monica ville då gärna gå ner till bussen med henne. Ellen bestämde sig för att göra dem sällskap, så de tre gick ned och Ellen hade Clara i famnen. Efter några minuter somnade Clara, i famnen på Ellen medan de fortfarande gick. Clara kan vara tung när hon är vaken, men nu hjälpte hon alltså inte till själv alls. Efter ytterligare några minuter upptäckte de att de var vilse! Skribenten som fortsatte turen med det övriga sällskapet kom därför till samlingsplatsen innan tjejerna.
Nu ordnade det sig i alla fall ganska snabbt och alla kom till rätta inom femton minuter. Men ett tag spred sig i alla fall en viss oro, speciellt med den hettan.
Framme vid samlingsplatsen sov Clara fortfarande fast nu i Monicas famn. En uppmärksam och hjälpsam krimskramsnasare ställde fram en stol till henne. När vi gick därifrån blev han uppriktigt glad och förvånad när han tillsammans med stolen fick några euro i dricks. Och min uppfattning om krimskramsnasare fick sig en törn.
Lyckligtvis var det nära till hamnen och vår båt och vi var snart tillbaka till i våra hytter. En snabb dusch och sedan var det dags för ännu en Captains Dinner. Återigen var det kostym och finklänning till middagen. Och det ska medges, det gav en ganska lyxig känsla att äta middag nära alla var uppklädda.