Gårdagen avslutades med en helt fantastisk middag på Villa Gransholm.
Här sitter vi i spänd förväntan på vad som ska komma. Och vi blev inte besvikna. Tvärtom, vi blev helt tagna av smak och komposition. Ett besök på Villa Gransholm rekommenderar vi å det varmaste.
Ganska sent på morgonen styrde vi återigen kosan norrut, och vi bestämde oss för att inte åka på några motorvägar.
Gör man så får man längs vägen se sånt här.
Målet denna dag var Motala. Valet föll sig av att vi såg att där kunde det tänka sig vara fint väder. Vilket det också visade sig bli.
Men inte ens om man väljer vägar det inte ens går att möta en mjölkbil tar den resan inte mer än drygt tre timmar. Så vi hade gott om tid. Därför tog vi en liten omväg via slussen i Borensberg. Där försåg vi oss också med en enklare lunch.
Väl framme i Borensberg är man ju nästan framme i Motala. Vi handlade då lite kallskuret och anlände till hotellet några minuter efter att incheckningen öppnat.
Det gick hur smidigt som helst, men redan innan incheckning började vi inse att temat bilmuseum ofrivilligt blivit väldigt tydligt.
För att överhuvudtaget kunna ta oss till vårt rum behövde vi passera Kenny Bräcks IndyCar-bil. Det kändes oerhört mäktigt. Och otroligt oväntat.
I skrivande stund har vi just avnjutit en perfekt anpassad och smakrik måltid kallskuret.
I morgon styr vi kosan mot slottsmiljö. Det ser vi fram emot. Också gott vi kan på små vägar.
---
Det här muséet har en sidohistoria som faktiskt rör mig, dvs Kent, och som därför kanske är värd att berättas. Det är nämligen så att under tiden vi går omkring i muséet och tittar på alla föremålen får jag plötsligt en stark ingivelse, en känsla, en tanke - och plötsligt minns jag en fråga jag fick för länge sedan.
För många, många, många år sedan ägnade jag mycket tid åt något som hette miniracing. Det är som bilbana fast på fasta banor, och bilarna går mycket, mycket snabbare än de gör hemma. Jag var väl i övre tonåren och reste land och rike runt och tävlade på sådana banor. Jag var långt ifrån bäst men heller inte usel. Min bästa merit är att jag vann min klass i ett riksmästerskap. Under en tid (ganska kort) byggde jag bilar också åt andra än mig själv.
Av massor av skäl tog detta slut, inte minst för att livet tog vid. Allt efter som tiden gick föll det mesta i glömska. Tills en dag, för mer än för några år sedan, då någon som jag inte känner, men som helt uppenbart visste vem jag var, hörde av sig och ställde en fråga.
Frågan löd "Vi är ett gäng som tänker skapa ett motormuseum och vi vet att du tidigare varit engagerad i miniracing och vi undrar om du har några saker kvar som kan vara av värde i vårt museum?”
Hela saken hade fallit i glömska men något klickade till inne i muséet. Hade jag haft något att ge dem hade mina ”15 minutes of fame” varit givna.
Ju äldre jag blir desto säkrare blir jag på att livet går i cirklar.