Den uppmärksamme läsaren märker att vi promenerar mycket. Det gjorde vi även denna dag. Idag har vi gjort det på ett sätt som gjort att vi bland annat sett Vita huset, FBI-huset och Capitolium, gått på avenyerna Pennsylvania och Indepedence, på avstånd iakttagit Jeffersonmonumentet och imponerats av Lincolnmonumentet, Koreakrigsmonumentet och Vietnamkrigsmonumentet. De tre senare är alla helt olika i form men ändå storslagna och mäktiga på vart och ett sitt eget sätt. Mitt i allt detta har vi varit på National Air and Space Museum, vilket också var väldigt intressant.
I den värld vi lever måste Washington DC vara den högsta maktens absoluta högborg. Det känns i alla fall så i varje steg man tar och åt varje håll man ser, men det är också meningen då man går bland alla monument, minnesplatser och maktcentra. Det här är en stad som från början är byggd och planerad för att vara imponerande - och det här de lyckats med. I allra högsta grad - till och med en gammal romare har varit imponerad.
Lite bilder tog vi självklart.
Ellen framför Vita huset.
Capitolium.
Apollo 11:s månlandare.
Amerikanskt och ryskt sammarbete.
Spirit of St. Louis - det plan som tog Charles Lindbergh över Atlanten.
Jeffersonmonumentet.
Monumentet över Andra Världskriget. Det som ser ut som ett nät är i själva verket enstaka stjärnor och varje stjärna representerar hundra stupade amerikanska soldater. Här finns över fyra tusen stjärnor. Bara ett krig har fler stupade amerikaner. Vi kommer att om några dagar få anledning till att återkomma till vilket.
Monumentet över koreakriget. Se hur soldaterna ängsligt verkar se sig omkring. Faktum var att det var så bra arrangerat att det gick att känna hur nära fienden var. Enastående skickligt!
Strax intill finns en mur bokstavligen med krigets offer avbildade. Samtidigt som man ser bilden ser man sin egen spegelbild i muren, som om man var en del av monumentet.
Vietnammonumentet. I all sin enkelhet var det också väldigt gripande. Över trettiotusen namn är ingraverade i en mur. Också här gjorde speglingen att betraktaren var en del av monumentet. Vi såg folk som uppenbarligen kände någon vars namn fanns ingraverat i muren. Det gav både verklighetskänsla och rysningar.